Tillbaka till vardagen
Planen var att komma tillbaka till vardagen, sakta men säkert. Eller nu ljuger jag...så är planen nu.
Första planen var att återgå till livet precis som de var innan dådet. Så kanske jag skulle vara mitt gamla jag igen.
Var till vårdcentralen förra veckan (tors) för att få nått att sova på samt sjukskrivning för den veckan. På måndag (måndags) ville jag pröva arbeta igen, kände att nu ska jag ta tillbaka mitt liv.
Distriksköterskan ropade upp mitt namn o sa följ efter mig så ska du få träffa en läkare. Jag går bakom henne o när jag rundar hörnet i korridoren så smäller de bakom mig. Ljudet låter som ett pistolskott. Jag duckar, skakar, sätter händerna för ansiktet o tårarna börja komma. I samma veva skriker distriksköterskan till en annan sköterska "sluta med det där". Hon visste ju varför jag var där o reagerade snabbt. När jag vågde vända mig om så ser jag att en sköterska håller i en stor rad med bubbelplast, de var ju bara en sån hon smällde...
Distriksköterskan kramar om mig och pratar med mig samtidigt.
Jag går in i rummet o väntar på läkaren, kroppen är fortfarande i chock. Läkaren kommer in och jag förklarar att jag inte var beredd på ljudet men att hon skulle skriva ut nått så jag får sova o sjukskrivning veckan ut för jag skulle börja jobba på måndag. Sen försökte jag förklara om händelsen på Drottninggatan.
Hon vände sig om och började skriva, kändes som en evighet. När hon skrivit klart vände hon sig mot mig o förklarde att hon tyckte att jag skulle börja med att vara sjukskriven tom den 5 maj, blir det inte bättre skulle jag komma tillbaka. Börja gå små promenader. Prata med kurator/psykolog. Hon förklarade även att hon skrivit ut lugnande och sömntabletter. Jag matades med massa information o bara nickade, jag ville ju bara därifrån, hem där jag känner mig trygg. Hon tog mig på axeln o sa medlidande "lycka till nu".
Jag halvsprang därifrån, struntade i att gå in på apoteket just då, för jag klarade inte av de.
I bilen bröt jag ihop totalt. Jag kände mig helt misslyckad, värdelös o svag som människa.
Jag skulle ju börja jobba, de va ju min plan. Allt skulle ju bli som "vanligt" igen.
Jag vill inte att kroppen ska reagera som den gör, men måste acceptera det, men helt ärligt så är de svårt.
Igår så tog jag en promenad till jobbet, hela vägen dit var jag som en fiolsträng. Folk som sett mig måste tro jag blivit helt knäpp.
Vill ha koll på allt, då menar jag allt!
Jag går väldigt nära kanten mot dike, kollar hela tiden om nån går bakom eller vad det är för bilar som kör förbi. Försökte vara beredd på plötsliga ljud så jag inte slänger mig ner på marken som ett psyko🙈 Ni kan ju bara tänka er hur de såg ut...
Väl framme va jag helt slut. Men jag gjorde det 🙂
Fick sova när jag kom hem, kroppen o hjärnan var helt slutkörd.
Idag tänkte jag att idag har jag en lugn hemmadag så kroppen får reparera sig från gårdagen.
Ibland blir det inte som man tänkt sig...
Rastlösheten tog över. Jag, Jessica och moster Eva åkte på gårdsbutiken för att äta lunch. Bra träning tänkte jag.
Får fortfarande yrsel o illamående på ställen där jag inte känner mig trygg.
När vi sitter där o ska äta får jag ett meddelande av min man "Hur går det idag"
Kändes rätt bra att få äta golunch så skickade en bild till honom för att visa hur dagen går.
Den braiga känslan försvann 30 min efter denna bild.
Vi sitter o pratar om dådet, försöker förklara för varandra då vi inte var på samma ställe, hur vi upplevde och kände. Min mobil ringer o det är min lillasyster Cecilia. Jag hör på engång att hon är ledsen.
Jag frågar va som hänt o jag hör knappt vad hon säger då hon är så ledsen o förtvivlad. Kände mig direkt maktlös o ville till henne på engång. Klump i magen o börja skaka.
Satt oss i bilen o släppte av moster på jobbet och raka vägen in till stan där hon befann sig.
En kille hade kört vårdslöst förbi henne, backat in i en annan bil i full fart. Åkt därifrån och kommit tillbaka i lika hög hastighet. Hon fick uppleva känslan av dödsångest, igen.
Den känslan går verkligen inte att beskriva med ord.
Vi åkte till polisstation så syrran kunde anmäla händelsen.
Även min andra syster Jessica var med om en incident i morse som gjorde att hon inte kom iväg till Gävle.
Mitt systerhjärta går sönder 💔
Ny dag o nya tag i morron.
Love er😘💖
Känslosam dag
Vi gjorde det! Vi gjorde det tillsammans 💞
Vi gick hela Drottninggatan upp. Upp till den butik som får min kropp att reagera starkt, skaka och känna en stark ångest. Det blir totalt kaos i kroppen.
Något jag inte kan kontrollera trots att jag försöker.
Hela vägen upp var känslosam. Blommor, lappar, gosedjur mm låg i olika högar hela vägen till butiken.
Tack älskade Tottis för att du gick och var med oss denna dag💖 Du kommer alltid vara en del av mig💞
Du fick mig att känna en trygghet trots mitt inre kaos😘
Kram
En vecka sedan
Min kropp skriker efter sömn. Jag lyckades lägga mig en stund nu och sova i en timme. Jag tillät kroppen att vila och faktiskt somna.
Direkt när jag vakna var mina tankar på Drottninggatan. Idag är det en vecka sedan.
En vecka sedan den glädjefyllda, spontana, humoristiska, familjära och livsglada Maria fanns.
Hon finns nog nånstans djupt därinne, småningom hoppas jag att hon kommer tillbaka.
Här är en av de sista bilderna innan terrordådet.
Vi var fyra stycken av gruppen som hade jättekul på butiken vi befann oss på.
En sak i taget, en dag i sänder 💕
Kram
Kan inte styra min kropp
I måndags gick jag in på blomsteraffären för att köpa en blomma till vår mamma från oss döttrar.
Det var bara jag och två butiksbiträde inne i butiken. Jag gick längst in till stället där de har massa vita saker, står med ryggen emot det stora skyltfönstret. Jag blickar över hyllan vad som finns som skulle passa mamma, jag fastnar med blicken på en ängel som ber. I samma sekund åker en lastbil precis utanför, finns ett farthinder den måste över. Ljudet av den gör att min kropp okontrollerat hoppar till, tårarna börjar rinna. Jag ställer mig i hörnet och skakar och försöker lugna ner mig själv.
Tar djupa andetag och fortsätter leta en blomma till mamma. Hittar en blomma som jag tycker passar, betalar och skyndar mig till bilen och bryter ihop.
Igår, onsdag bestämde jag och mina systrar att vi skulle åka en sväng på Birsta. Bara prova och se hur det går och känns. Planen var att jag skulle köpa påskägg och innehåll till det.
Vi gick in på ÖB, tittade på saker och pratade. Ju längre in jag kom ju mer okontrollerad blev min kropp. Jag fick ont i magen och blev illamående.
För att inte föra över mina känslor till mina systrar så fortsatte jag.
Jag blev ofokuserad men försökte iallafall att handla, blev 2 chipspåsar, ägg och skinka på burk. Inget till barnen som var planerat, blev inte alls som jag tänkt.
När jag precis är vid kassan och ska betala så blir de brus i öronen o flimmer för ögonen. Ska väl bara fattas att jag svimmar också, jag stog kvar och låtsades som ingenting. Betalde och gick ut. Väl ute ville jag bara kräkas, men försökte hålla emot alla känslor som cirkulerar i mig.
Nu i efterhand kanske jag bara skulle ha åkt hem o tagit det lugnt. Men livet i en familj med barn rullar ju liksom på.
Min dotter Alice hade ju öppet hus på sin skola. Klart jag som mamma skulle dit, alla andra barn har ju sina föräldrar där.
Vi hade bestämt med Alice att komma sista lektionen.
När vi kom på skolgården kom en glad Alice springande och mötte oss. Jag krama henne hårt och hon bad mig o Bjarne gå upp till klassrummet och vänta.
Skolklockan ringde in och massa glada, pratiga barn kom emot oss och ställde sig på led tills fröken kom och låste upp.
Vi gick in i klassrummet till Alice bänk som var placerad längst in bredvid stora fönster. Dörren stängdes och fröken började prata om Isbjörnen.
Massa barn räckte upp handen för att svara på frågorna som läraren ställde.
Ett ljud började låta o jag började titta runt, kunde inte identifiera vart det kom ifrån. Jag flyttade på gardinen som var ivägen för att titta ut och se om det var ute på skolgården. Den var tom.
Nu kom knuten i magen och illamåendet igen. Brus i öronen o flimmer för ögonen kom snabbt. Jag försökte lugna mig själv, stirrade på fröken och försökte koncentrera mig på vad hon sa.
Till slut är jag så koncentrerad att jag till och med hör vad hon säger.
Då kommer det upp en bild på tavlan på Isbjörnen och under björnen massa blod av en säl han ätit.
Då kände jag att nu kan jag inte kontrollera kroppen längre.
Säger till min man och dotter att jag måste på toa. Halvspringer ut och tårarna kommer precis innan jag når dörrhandtaget.
Slänger mig ner och kurar ihop mig som en boll, tårarna forsar och kroppen skakar så den hoppar. Tar mig till en bänk och sätter mig där för att andas och försöka få kontroll på kroppen igen. En lärare som precis kommer ut frågar hur de är med mig.
"Ingen fara, jag var på Drottninggatan i fredags och har bara en panikattack"
Vi små pratar lite, ljudet som jag hört och fortfarande hörde var träslöjden under oss.
Allt kändes som ett misslyckande.
Jag lugnade ner mig, tog djupa andetag och klev in i klassrummet igen. Jag måste ju finnas för min dotter kände jag.
Jag klarade det.
I efterhand vet jag inte om jag gjorde rätt eller fel?!?!
Hur ska jag veta hur kroppen och hjärnan kommer att reagera på olika saker?
En vän så till mig "ta de lugnt, pressa dig inte för hårt"
Det sitter i bakhuvudet men ändå vill jag prova och se om det går.
Prästen pratade om kroppsminnet, därför den reagerar som den gör. När han så de så låter de ju logiskt.
Men när jag hamnar i olika situationer så vill jag ha kontroll. De har jag inte nu, då kroppen reagerar som den gör efter det vi varit med om.
Jag ska så småningom få kontroll över mig själv och låta de ta den tid som behövs 💗
Kram Maria
Börja blogga igen
Här var de längesen jag skrev.
Tänkte jag ska börja skriva lite för att få ur mig massa känslor som cirkulerar i min kropp just nu.
Ska börja skriva att jag var på Drottninggatan i fredags och fick se o uppleva saker som jag inte kan beskriva med ord.
Vi var 6 stycken från min släkt och 2 väninnor till min moster som skulle ha en rolig och mysig helg i sthlm. Den slutade i kaos.
(Ska skriva om själva händelsen en annan dag)
De räcker inte med att jag/vi fick se lastbilen och massa kroppar ligga på marken. Vi fick även vara instängda i ca 3 timmar i en butik nere i en källare.
Dödsångest.
Tack Bjarne, Niklas och Andreas för att ni beslutade att Andreas och Niklas skulle ta vår bil (7 sits) och komma
o hämta oss i Stockholm. Trots att vi satt i en källare så tog ni bilen och körde ner. Tacksam 💗
Jag och mina systrar har varit och pratat med två präster. Ringde 1177 och då hänvisade de oss till GA kyrkan i stan. Kan ärligt säga att jag var lite skeptisk först. Men nu i efterhand är jag tacksam för att jag blev skickad dit. De märktes att de var vana vid krishantering. Fick mycket stöd och råd om hur jag/vi ska handskas och leva med detta.
Hjärnan tänker hela tiden att blir allt som förut, så kommer allt bli som "vanligt" igen. Men de kommer aldrig bli som vanligt, jag måste lära mig att leva med detta trauma.
Sa även till prästen att " jag får dåligt samvete när jag mår så dåligt och är så ledsen då de finns en bland oss som lastbilen nästan körde på"
Då svarade han att "man kan inte mäta en känsla, en upplevelse".
Nä, de är ju sant... Alla är vi olika o alla upplever och känner på olika sätt.
Då kan jag försöka släppa det och bearbeta de just jag varit med om.
Känner att jag hoppar lite hit o dit i texten men de är just så de är i min hjärna just nu. Kaos.
Skriver mer en annan dag.
Sköt om er, ta inget förgivet 💗💗💗
Kram Maria
Tänkte jag ska börja skriva lite för att få ur mig massa känslor som cirkulerar i min kropp just nu.
Ska börja skriva att jag var på Drottninggatan i fredags och fick se o uppleva saker som jag inte kan beskriva med ord.
Vi var 6 stycken från min släkt och 2 väninnor till min moster som skulle ha en rolig och mysig helg i sthlm. Den slutade i kaos.
(Ska skriva om själva händelsen en annan dag)
De räcker inte med att jag/vi fick se lastbilen och massa kroppar ligga på marken. Vi fick även vara instängda i ca 3 timmar i en butik nere i en källare.
Dödsångest.
Tack Bjarne, Niklas och Andreas för att ni beslutade att Andreas och Niklas skulle ta vår bil (7 sits) och komma
o hämta oss i Stockholm. Trots att vi satt i en källare så tog ni bilen och körde ner. Tacksam 💗
Jag och mina systrar har varit och pratat med två präster. Ringde 1177 och då hänvisade de oss till GA kyrkan i stan. Kan ärligt säga att jag var lite skeptisk först. Men nu i efterhand är jag tacksam för att jag blev skickad dit. De märktes att de var vana vid krishantering. Fick mycket stöd och råd om hur jag/vi ska handskas och leva med detta.
Hjärnan tänker hela tiden att blir allt som förut, så kommer allt bli som "vanligt" igen. Men de kommer aldrig bli som vanligt, jag måste lära mig att leva med detta trauma.
Sa även till prästen att " jag får dåligt samvete när jag mår så dåligt och är så ledsen då de finns en bland oss som lastbilen nästan körde på"
Då svarade han att "man kan inte mäta en känsla, en upplevelse".
Nä, de är ju sant... Alla är vi olika o alla upplever och känner på olika sätt.
Då kan jag försöka släppa det och bearbeta de just jag varit med om.
Känner att jag hoppar lite hit o dit i texten men de är just så de är i min hjärna just nu. Kaos.
Skriver mer en annan dag.
Sköt om er, ta inget förgivet 💗💗💗
Kram Maria
