Mitt liv som fru & 3 barnsmamma!

I måndags gick jag in på blomsteraffären för att köpa en blomma till vår mamma från oss döttrar. 

Det var bara jag och två butiksbiträde inne i butiken. Jag gick längst in till stället där de har massa vita saker, står med ryggen emot det stora skyltfönstret. Jag blickar över hyllan vad som finns som skulle passa mamma, jag fastnar med blicken på en ängel som ber. I samma sekund åker en lastbil precis utanför, finns ett farthinder den måste över. Ljudet av den gör att min kropp okontrollerat hoppar till, tårarna börjar rinna. Jag ställer mig i hörnet och skakar och försöker lugna ner mig själv.

Tar djupa andetag och fortsätter leta en blomma till mamma. Hittar en blomma som jag tycker passar, betalar och skyndar mig till bilen och bryter ihop.

 

Igår, onsdag bestämde jag och mina systrar att vi skulle åka en sväng på Birsta. Bara prova och se hur det går och känns. Planen var att jag skulle köpa påskägg och innehåll till det. 

Vi gick in på ÖB, tittade på saker och pratade. Ju längre in jag kom ju mer okontrollerad blev min kropp. Jag fick ont i magen och blev illamående.

För att inte föra över mina känslor till mina systrar så fortsatte jag. 

Jag blev ofokuserad men försökte iallafall att handla, blev 2 chipspåsar, ägg och skinka på burk. Inget till barnen som var planerat, blev inte alls som jag tänkt.

När jag precis är vid kassan och ska betala så blir de brus i öronen o flimmer för ögonen. Ska väl bara fattas att jag svimmar också, jag stog kvar och låtsades som ingenting. Betalde och gick ut. Väl ute ville jag bara kräkas, men försökte hålla emot alla känslor som cirkulerar i mig.

 

Nu i efterhand kanske jag bara skulle ha åkt hem o tagit det lugnt. Men livet i en familj med barn rullar ju liksom på.

 

 

Min dotter Alice hade ju öppet hus på sin skola. Klart jag som mamma skulle dit, alla andra barn har ju sina föräldrar där.

Vi hade bestämt med Alice att komma sista lektionen.

När vi kom på skolgården kom en glad Alice springande och mötte oss. Jag krama henne hårt och hon bad mig o Bjarne gå upp till klassrummet och vänta.

Skolklockan ringde in och massa glada, pratiga barn kom emot oss och ställde sig på led tills fröken kom och låste upp.

Vi gick in i klassrummet till Alice bänk som var placerad längst in bredvid stora fönster. Dörren stängdes och fröken började prata om Isbjörnen.

Massa barn räckte upp handen för att svara på frågorna som läraren ställde.

Ett ljud började låta o jag började titta runt, kunde inte identifiera vart det kom ifrån. Jag flyttade på gardinen som var ivägen för att titta ut och se om det var ute på skolgården. Den var tom.

Nu kom knuten i magen och illamåendet igen. Brus i öronen o flimmer för ögonen kom snabbt. Jag försökte lugna mig själv, stirrade på fröken och försökte koncentrera mig på vad hon sa.

Till slut är jag så koncentrerad att jag till och med hör vad hon säger.

Då kommer det upp en bild på tavlan på Isbjörnen och under björnen massa blod av en säl han ätit.

Då kände jag att nu kan jag inte kontrollera kroppen längre.

Säger till min man och dotter att jag måste på toa. Halvspringer ut och tårarna kommer precis innan jag når dörrhandtaget.

Slänger mig ner och kurar ihop mig som en boll, tårarna forsar och kroppen skakar så den hoppar. Tar mig till en bänk och sätter mig där för att andas och försöka få kontroll på kroppen igen. En lärare som precis kommer ut frågar hur de är med mig.

"Ingen fara, jag var på Drottninggatan i fredags och har bara en panikattack"

Vi små pratar lite, ljudet som jag hört och fortfarande hörde var träslöjden under oss.

Allt kändes som ett misslyckande.

Jag lugnade ner mig, tog djupa andetag och klev in i klassrummet igen. Jag måste ju finnas för min dotter kände jag.

Jag klarade det.

 

I efterhand vet jag inte om jag gjorde rätt eller fel?!?!

Hur ska jag veta hur kroppen och hjärnan kommer att reagera på olika saker?

 

En vän så till mig "ta de lugnt, pressa dig inte för hårt"

Det sitter i bakhuvudet men ändå vill jag prova och se om det går. 

 

Prästen pratade om kroppsminnet, därför den reagerar som den gör. När han så de så låter de ju logiskt.

Men när jag hamnar i olika situationer så vill jag ha kontroll. De har jag inte nu, då kroppen reagerar som den gör efter det vi varit med om.

Jag ska så småningom få kontroll över mig själv och låta de ta den tid som behövs 💗

 

Kram Maria