Mitt liv som fru & 3 barnsmamma!

Planen var att komma tillbaka till vardagen, sakta men säkert. Eller nu ljuger jag...så är planen nu.

Första planen var att återgå till livet precis som de var innan dådet. Så kanske jag skulle vara mitt gamla jag igen.

 

Var till vårdcentralen förra veckan (tors) för att få nått att sova på samt sjukskrivning för den veckan. På måndag (måndags) ville jag pröva arbeta igen, kände att nu ska jag ta tillbaka mitt liv.

Distriksköterskan ropade upp mitt namn o sa följ efter mig så ska du få träffa en läkare. Jag går bakom henne o när jag rundar hörnet i korridoren så smäller de bakom mig. Ljudet låter som ett pistolskott. Jag duckar, skakar, sätter händerna för ansiktet o tårarna börja komma. I samma veva skriker distriksköterskan till en annan sköterska "sluta med det där". Hon visste ju varför jag var där o reagerade snabbt. När jag vågde vända mig om så ser jag att en sköterska håller i en stor rad med bubbelplast, de var ju bara en sån hon smällde...

Distriksköterskan kramar om mig och pratar med mig samtidigt.

Jag går in i rummet o väntar på läkaren, kroppen är fortfarande i chock. Läkaren kommer in och jag förklarar att jag inte var beredd på ljudet men att hon skulle skriva ut nått så jag får sova o sjukskrivning veckan ut för jag skulle börja jobba på måndag. Sen försökte jag förklara om händelsen på Drottninggatan.

Hon vände sig om och började skriva, kändes som en evighet. När hon skrivit klart vände hon sig mot mig o förklarde att hon tyckte att jag skulle börja med att vara sjukskriven tom den 5 maj, blir det inte bättre skulle jag komma tillbaka. Börja gå små promenader. Prata med kurator/psykolog. Hon förklarade även att hon skrivit ut lugnande och sömntabletter. Jag matades med massa information o bara nickade, jag ville ju bara därifrån, hem där jag känner mig trygg. Hon tog mig på axeln o sa medlidande "lycka till nu".

Jag halvsprang därifrån, struntade i att gå in på apoteket just då, för jag klarade inte av de.

I bilen bröt jag ihop totalt. Jag kände mig helt misslyckad, värdelös o svag som människa. 

Jag skulle ju börja jobba, de va ju min plan. Allt skulle ju bli som "vanligt" igen.

Jag vill inte att kroppen ska reagera som den gör, men måste acceptera det, men helt ärligt så är de svårt.

 

Igår så tog jag en promenad till jobbet, hela vägen dit var jag som en fiolsträng. Folk som sett mig måste tro jag blivit helt knäpp.

Vill ha koll på allt, då menar jag allt!

Jag går väldigt nära kanten mot dike, kollar hela tiden om nån går bakom eller vad det är för bilar som kör förbi. Försökte vara beredd på plötsliga ljud så jag inte slänger mig ner på marken som ett psyko🙈 Ni kan ju bara tänka er hur de såg ut...

Väl framme va jag helt slut. Men jag gjorde det 🙂

Fick sova när jag kom hem, kroppen o hjärnan var helt slutkörd.

 

Idag tänkte jag att idag har jag en lugn hemmadag så kroppen får reparera sig från gårdagen.

Ibland blir det inte som man tänkt sig...

Rastlösheten tog över. Jag, Jessica och moster Eva åkte på gårdsbutiken för att äta lunch. Bra träning tänkte jag.

Får fortfarande yrsel o illamående på ställen där jag inte känner mig trygg.

När vi sitter där o ska äta får jag ett meddelande av min man "Hur går det idag"

Kändes rätt bra att få äta golunch så skickade en bild till honom för att visa hur dagen går.

Den braiga känslan försvann 30 min efter denna bild.

Vi sitter o pratar om dådet, försöker förklara för varandra då vi inte var på samma ställe, hur vi upplevde och kände. Min mobil ringer o det är min lillasyster Cecilia. Jag hör på engång att hon är ledsen.

Jag frågar va som hänt o jag hör knappt vad hon säger då hon är så ledsen o förtvivlad. Kände mig direkt maktlös o ville till henne på engång. Klump i magen o börja skaka.

Satt oss i bilen o släppte av moster på jobbet och raka vägen in till stan där hon befann sig.

En kille hade kört vårdslöst förbi henne, backat in i en annan bil i full fart. Åkt därifrån och kommit tillbaka i lika hög hastighet. Hon fick uppleva känslan av dödsångest, igen.

Den känslan går verkligen inte att beskriva med ord.

Vi åkte till polisstation så syrran kunde anmäla händelsen.

 

Även min andra syster Jessica var med om en incident i morse som gjorde att hon inte kom iväg till Gävle.

 

Mitt systerhjärta går sönder 💔 

 

Ny dag o nya tag i morron.